Seriestripp - Genus

Här kommer Motalas seriestripp som handlar om genus i skolan.

Klicka på strippen för förstoring.

Pixton har under skapandets gång gjort någon form av förändring vilket gjort karaktärerna långsmala. Ursprungskaraktärerna var mer breda där man tydligare kunde se ansiktsuttrycken osv....

Elevattityd och lärarens makt

Efter att ha läst den vänliga maktutövnings regim av Åsa Bartholdsson är det många tankar som växt. Något som jag fastnade för direkt är om det verkligen är nödvändigt av läraren att använda sig utav en sträng röst och en sträng blick när man tillrättar visar en elev? Kan man inte säga åt en elev på ett bättre sätt än att behöva bli arg? Humör smittar och är jag arg mot min elev blir denna arg mot mig.

Jag reagerade även på utvecklingssamtalen som togs upp i boken. Där läraren om och om igen tog upp att en elev var sur, arg och så vidare. Målet eleven fick om och om igen var att arbeta med attityden. Men det jag ifrågasätter är, om eleven har fått detta målen upprepande  gånger men inte lyckats nå upp till de, ligger ansvaret då verkligen hos eleven? Bör man inte som professionell lärare istället se situationen utifrån att det kanske är skolan som framkallar detta beteende och hur kan skolan arbeta för att hjälpa denna elev?  Boken tog också upp att skolan ska stärka elevers självförtroende. Att ge en elev ett mål som misslyckas med är inte enligt mig att stärka ett självförtroende utan snarare tvärt om.

Bartholdsson anser även att ett av skolans största problem är att elevers egna känsloliv tar både energi och tid ifrån undervisning. Personligen ser jag inte detta som ett problem, utan som en möjlighet. Vi jobbar med levande människor, och måste ha i baktanke att dessa har känslor och att ingen dag är den andra lik. Använd detta som något positivt istället för att se det som något negativt. Låt eleverna ta med sig sina känslor in i arbeten, låt de påverka, låt de hålla undervisningen levande. När en elev inte har världens bästa dag, låt den ta det lite lugnare den dagen. Hoppa över att gå igenom den nya gånger tabellen den dagen och spara det istället tills den dagen då eleven är pigg och taggad på att lära sig massa nytt. Bartholdsson tar även upp att vara elev innebär att ständigt vara ett förbättrings projekt. Det är klart det är tufft för våra elever. Att alltid sträva efter att bli bättre, men det är samtidigt det som driver dem. Men som lärare måste man acceptera att vissa dagar är tuffare än andra även för våra elever.

Respektlöshet eller fria åsikter?

Efter att ha läst “Den vänliga maktutövningens regim” så fastnade jag för något speciellt, nämligen hur relationen mellan föräldrar, lärare och elev har förändrats med tiden samt hur elevernas respektlöshet har ökat med tiden.

   

Enligt boken så har dagens barn blivit mer och mer respektlösa mot vuxna och på ett sätt mer “råare”. Men stämmer detta verkligen? Kan det vara så att i själva verket så har eleverna i dagens samhälle mer inflytande och har mer åsikter, tankar samt idéer som de vill framföra och kan dela med sig av, men som kan tolkas felaktigt? Barn förr i tiden hade med sig en rädsla till skolan. En rädsla som hindrade dem från att vara sig själva och framföra sina åsikter samt idéer. Det var även kanske genom denna rädsla som elevernas respekt gentemot lärarna samt vuxna överlag upplevdes som hög. Respekt kan ha sin grund i uppväxten och uppfostran. Föräldrar behandlar sina barn olika, vilket kan resultera i olikheter gällande respekt gentemot andra samt moral och värderingar.

   

Ett annat intressant fenomen som har förekommit allt mer och mer under senare tid är begreppet “curling” och att föräldrarna “curlar” sina barn. Detta innebär att föräldrarna gör allt i sin makt för att underlätta för sina barn, både inom skolans verksamhet samt i andra situationer. Genom detta så förlorar läraren förtroendet för både vårdnadshavare samt elev för till exempel hur ska läraren veta vem som har gjort majoriteten av läxan när pappa bara ville underlätta samt förtydliga för Kalle? Genom detta så gör man mer “skada” för eleven än nytta genom att eleven inte får kämpa själv och försöka hitta egna metoder samt lösningar för att lösa olika slags problematik. / Donika Rrahmani

De som inte följer normen...

Vi har jobbat vidare med boken Normkritiska perspektiv av Elisabeth Elmeroth,främst kap. 5-8 och något vi alla har reflekterat över är hur allt talar emot sig självt. Skolan ska jobba för allas lika värde och allas lika rättigheter men samtidigt separeras de barn med något form av “hinder” därför att de stör de andra barnen eller läraren ser mest problem med dem osv... När det gäller de elever som har någon form av diagnos, ex, autism handlar det oftast om okunskap som bygger en ogrundad rädsla hos de “vanliga” eleverna, de vet inte hur de ska bemöta eller agera runt dessa barn. Här är integrering och delaktighet nyckeln - oavsett diagnos/språk eller dylikt så är det viktigt att alla blir delaktiga. Det gynnar varje elev- en missplacerad rädsla nystas upp och de som känner sig utanför känner gemenskap vilket är så viktigt i elevernas fortsatta positiva utveckling i skolans värld.

Tyvärr händer det att elever som inte behöver hamna i särskola hamnar där ändå, hamnar i särskolans system och dess särskoleregler. Detta gör det oerhört svårt för dessa elever att ta sig ur systemet senare i livet och de kommer alltid ha den “stämpeln” med sig när de ex. söker gymnasium, universitet etc...Varför hamnar de där? Varför är de inte kvar i ordinarie skola?

En tanke som slog oss är att skolorna är oftast väldigt resultatorienterade, där resultat och poäng väger tyngre än individens personliga utveckling och förutsättningar. Det går direkt emot skolans värdegrund som bl.a. innehåller meningar som:   “Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”, “Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen” (Skolverket, 2011, s.8).

Om vi pratar lite om de som har svenska som andraspråk så kände vi oss lite kluvna gentemot boken. Boken lyfter att integrering, det sociala är det absolut bästa sättet för att lära sig språket och att känna gemenskap- detta håller vi med om fullt ut. MEN.. om nu dessa elever inte har extra stöd i svenskan hur ska de kunna följa med på ordinarie lektioner och förstå vad lektionerna handlar om?

Som en av oss sa så bra: “Säg att jag inte kan ett ord franska och sitter med på en lektion i Frankrike, då förstår jag inte ett smack av vad lektionen handlar om och känner mig troligen ganska korkad i sammanhanget! Jag måste ju ha en grundförståelse FÖRST för att ens ha en chans att kunna följa med i undervisningen”.

Att exkludera elever så att de inte känner sig delaktiga är diskriminering. Att SVA-undervisning kan kallas för diskriminering var nytt för några av oss då vi inte ens tänkt tanken om det. Är det diskriminering att lära ut svenska separerat från övriga klasskamrater? Eller är det sättet det genomförs på som avgör huruvida det är diskriminerande eller inte?