Vi har jobbat vidare med boken Normkritiska perspektiv av Elisabeth Elmeroth,främst kap. 5-8 och något vi alla har reflekterat över är hur allt talar emot sig självt. Skolan ska jobba för allas lika värde och allas lika rättigheter men samtidigt separeras de barn med något form av “hinder” därför att de stör de andra barnen eller läraren ser mest problem med dem osv... När det gäller de elever som har någon form av diagnos, ex, autism handlar det oftast om okunskap som bygger en ogrundad rädsla hos de “vanliga” eleverna, de vet inte hur de ska bemöta eller agera runt dessa barn. Här är integrering och delaktighet nyckeln - oavsett diagnos/språk eller dylikt så är det viktigt att alla blir delaktiga. Det gynnar varje elev- en missplacerad rädsla nystas upp och de som känner sig utanför känner gemenskap vilket är så viktigt i elevernas fortsatta positiva utveckling i skolans värld.
Tyvärr händer det att elever som inte behöver hamna i särskola hamnar där ändå, hamnar i särskolans system och dess särskoleregler. Detta gör det oerhört svårt för dessa elever att ta sig ur systemet senare i livet och de kommer alltid ha den “stämpeln” med sig när de ex. söker gymnasium, universitet etc...Varför hamnar de där? Varför är de inte kvar i ordinarie skola?
En tanke som slog oss är att skolorna är oftast väldigt resultatorienterade, där resultat och poäng väger tyngre än individens personliga utveckling och förutsättningar. Det går direkt emot skolans värdegrund som bl.a. innehåller meningar som: “Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”, “Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen” (Skolverket, 2011, s.8).
Om vi pratar lite om de som har svenska som andraspråk så kände vi oss lite kluvna gentemot boken. Boken lyfter att integrering, det sociala är det absolut bästa sättet för att lära sig språket och att känna gemenskap- detta håller vi med om fullt ut. MEN.. om nu dessa elever inte har extra stöd i svenskan hur ska de kunna följa med på ordinarie lektioner och förstå vad lektionerna handlar om?
Som en av oss sa så bra: “Säg att jag inte kan ett ord franska och sitter med på en lektion i Frankrike, då förstår jag inte ett smack av vad lektionen handlar om och känner mig troligen ganska korkad i sammanhanget! Jag måste ju ha en grundförståelse FÖRST för att ens ha en chans att kunna följa med i undervisningen”.
Att exkludera elever så att de inte känner sig delaktiga är diskriminering. Att SVA-undervisning kan kallas för diskriminering var nytt för några av oss då vi inte ens tänkt tanken om det. Är det diskriminering att lära ut svenska separerat från övriga klasskamrater? Eller är det sättet det genomförs på som avgör huruvida det är diskriminerande eller inte?
Att en del hamnar i särskola trots att de egentligen inte skulle behöva det känns fel men frågan är hur de har kommit fram till det beslutet tycker jag är mer intressant. Är en elev i behov av det och diagnos är fastställd sen länge är det ju helt rätt men den eleven som inte har fått någon diagnos än då? Om både lärare, kuratorer, föräldrar med flera ser och tycker att eleven skulle må bättre utav att komma till särskola. Är det ändå fel? Eleven kanske får mer hjälp och en större utveckling i särskolan än vad hen skulle få i vanlig skola? Många frågor och inget lätt svar..
SvaraRaderaSom ni skriver så kan det påverka senare i livet hur det kan bli men samtidigt så tror jag att de som verkligen behöver särskild hjälp mår bättre bland andra elever som är i samma sits än att behöva kämpa i en klass med de andra elever som har det lättare för sig.
Första gången jag hörde om detta med felplacering och särskola så var även jag skeptisk till det men om du läser i boken Normkritiska perspektiv på s. 111-112, så står det svart på vitt att det är barn med ex. koncentrationssvårigheter och dyslexi som felaktigt hamnar i särskolan. Men med rätt stöd i ordinarie skola hade de förmodligen klarat av kunskapsmålen.. Det är bra att fler reagerade med misstro mot det jag skrev vilket visar på att något vi antar och kanske tar för givet inte riktigt stämmer med verkligheten. Tråkigt att det verkar vara såhär men nyttigt att får reda på det nu, anser jag, då jag tar detta med mig till de gånger jag kanske överväger särskola för en av mina blivande elever.
RaderaHåller fullt med om att frågorna är många men svaren få, tror mycket omständigheter spelar in och från fall till fall- alla är vi ju olika.
Jag håller med er om att det finns en stor okunskap om olika diagnoser. Jag själv skulle bli väldigt osäker om jag hade en elev med exempelvis autism, just för att jag inte vet hur jag skulle kunna anpassa undervisningen så att det funkar bra för just den eleven. Att det hamnar elever i särskolan som inte behöver vara där låter väldigt konstigt. Håller med dig Paulina att det är mer intressant hur skolan har kommit fram till sitt beslut. Om man ska tänka på elevens bästa så kanske det i vissa tillfällen är bättre för eleven att få gå på en särskola? Tänker att då får eleven bättre chans till en mer individanpassad skolgång samt att kanske äntligen få känna att hen inte ligger efter eller inte förstår något p.g.a. en eventuell diagnos.
SvaraRaderaSom jag skrev till Paulina var även jag skeptisk till detta med felplaceringar men när jag läste det i Normkritiska perspektiv i samband med att vi diskuterade det i gruppen så fick jag helt enkelt acceptera att så är det- hemskt!
RaderaAbsolut att det finns många som skulle må bra av att gå i särskola, det finns det ingen tvekan om.. att vara en i gänget, normal. Boken lyfter även om hur olika kommuner antingen integrerar eller placerar i särskola vilket får mig att fundera över de som kanske är lämpade för särskola men som inte vill själva? De som vill (!) vara kvar i ordinarie skola men inte möter kunskapsmålen utan behöver särskolans kunskapsmål för att klara skolgången.. Vad är i elevens bästa där? Så många faktorer att ta hänsyn till.. eller?
Detta med särskolan är både positivt och negativt. Det är bra för de elever som vill/ behöver (enligt sig) men synd för de som kanske kommit lite snett i början av skolgången eller senare som högstadiet, men som får stämpeln livet ut. Balansen för vilka som skall gå i särskola (som är ett hemskt namn) är svår, och det bästa vore kanske en resurs till den eleven som då går kvar i den ordinarie klassen då det är något alla lär sig mer utav.
SvaraRaderaNär det gäller elever med svenska som andraspråk hade ni en väldigt bra förklaring! givetvis måste de få mer stöd. En skola i min kommun hade klasser för nyanlända med mycket stöd och bra undervisning, men så var det en elev från Thailand som inte fick mer än 1 timme med specialpedagogen i veckan. Det är orättvist anser jag.
Vad gäller normer stämmer det nog att det är lättare att spränga en atom än en norm...
Intressant fråga! Jag anser inte att det är diskriminerande att barn lär sig svenska i ett separat klass. Som du skriver bli det svårt att hänga med eller lära sig något om jag inte förstår språket. Genom att ge eleverna möjligheten att lära sig en del svenska tillsammans med andra som inte kan svenska, kan eleverna utveckla sig bättre. De kan få den hjälp de behöver för att lära sig. Dessutom kan en elev, som är den enda i klassen som inte kan språket, känna sig mer utsatt än en elev i en grupp med barn som först lär sig svenska.
SvaraRaderaJag anser inte heller att det är diskriminerande. Jag tror dock att ett felaktigt sätt kan skapa det. Att konstant utesluta eleven är diskriminering men att ge eleven enskild undervisning så att eleven kan följa med i den gemensamma undervisningen anser jag är stöd och hjälp och bidrar till gemenskapen.
RaderaVäldigt intressanta tankar om områden som har stora tolkningsmöjligheter. Att ha elever i klassen med diagnoser ställer stora krav på läraren att denne kan vara mycket anpassningsbar och ha tusen olika metoder på lager för enligt min erfarenhet så är alla individer speciella och behöver olika sorters stöd även om de innehar samma diagnos, alltså är jag lite passiv när det gäller att elever ska få diagnoser till höger och till vänster för även om eleven får en diagnos så betyder inte det att man lätt bara kan anta en undervisning som är specialgjord för ADHD för elever med ADHD skiljer sig lika mycket i hur de kan ta sig till undervisningen som alla andra har starka och svaga sidor och likadant med diagnoser inom autismspektrat. Visst finns det vissa metoder eller tekniker som gynnar flertalet av dessa elever men inte alla så man måste som lärare hela tiden se hur man kan anpassa sin undervisning för eleverna eller hur man skulle kunna underlätta för eleverna i skolan.
SvaraRaderaJag håller verkligen med er när ni tar upp hur undervisning för elever med svenska som andra språk att det måste vara väldigt svårt att tillgodose sig undervisningen om man inte förstår vad som sägs däremot har jag fått uppfattningen att ändå mycket av den undervisning som sker inom f-3 årskurserna kan integrera elever även om de inte kan språket och att undervisningen kan anpassas även inom klassens undervisning men att man då även är medveten om dessa elever och att man försöker vara tydlig och även fysiskt visa vad det är man vill att de ska göra för här får man inte glömma det viktiga kroppsspråket man kan komma långt med att bara visa med händer och kroppen
Jag blev själv förvånad när jag läste i boken att det kan klassas som diskriminering. Nu hittar jag inte på vilken sida det var men kontentan är att sva undervisningen är separerad från övriga klassen vilket innebär att eleven kan känna sig utanför. Skolan har alltså skapat en diskriminerande undervisning där eleven blir exkluderad från ordinarie undervisning med övriga klasskamrater och kan då inte skapa kontakt eller samhörighet med dem och blir då per automatik utanför /diskriminerad... Helt nytt för mig med därav min frågeställning.
SvaraRaderaOkunskap sprider rädsla så håller med dig om att det är viktigt att ha både planerade och oplanerade konversationer och diskussioner om allas lika värde.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Alla är vi olika även när vi är lika. Att behandla lika diagnosticerade elever med samma metod är förmodligen dömt att misslyckas men det ger oss en grund att jobba utifrån om vi vet vad diagnosen innebär.
SvaraRaderaTack för att du lyfte det där med kroppsspråk, hade glömt av det lite faktiskt men du har helt rätt. Kommunicering och förståelse behöver inte alltid ske med ord.. nu fick jag ett uppslag till en lektionsidé! tack !
Jag håller med er om att det är synd att elever med svårigheter alltför ofta separeras från resten av klassen. Detta sätt skapar inte acceptans för olikheter vilket borde vara det rådande klimatet i klassrummet vilket även läroplanen ger uttryck för. Det är ju inte vad vi vuxna säger utan vad vi vuxna gör som barnen tar efter. Exkluderar läraren vissa elever kan det ge signaler om att dessa elever inte är som resten och därför inte hör hemma i klassrummet. När barnen på rasten inte låter dessa elever vara med så gör de helt enkelt som de sett läraren göra på lektionen innan. Nu drar jag det till sin spets men vad jag vill belysa är hur viktigt det är att tänka ett steg längre och inte bara slentrianmässigt plocka ut vissa elever utan att först ha gått igenom alternativen. Jag kan naturligtvis inse att det finns stunder som ett sådant agerande kan vara rättfärdigt men vad som då är viktigt, anser jag, är att dessa elever inte går miste om någon spännande övning eller annan undervisning utöver det "vanliga". Med "vanliga" menar jag samma undervisning som den separerade eleven får när hen lämnar klassrummet t.ex. arbete i matteboken eller eller arbetspass i svenska där eleverna jobbar på egen hand. När jag gjorde min VFU och höll i lektioner var lärare och specialpedagog väldigt noga med att inte plocka ut elever då detta var undervisning utöver det vanliga och att de då såg vikten av att alla fick vara med på dessa "spännande" lektioner.
SvaraRaderaNi uttrycker att delaktighet är nyckeln och det håller jag med om, däremot skulle jag hellre använda ordet inkludering än integrering. Integrering handlar för mig om att försöka ändra eller anpassa ett visst beteende medan inkludering istället handlar om att vara del av något större men utifrån sina egna förutsättningar.
Här känner jag att vi bör arbeta för en accepterande miljö i både klassrum och skola och samhälle. Det är okej att vara annorlunda, att vara den man är och att vi behöver alla öva på olika förmågor. Det gäller även oss vuxna.
SvaraRaderaSom Maria säger är inte heller de som har samma diagnos lika utan behöver stöd med olika saker.
Jag håller också med om att kroppsspråket är underskattat. Då jag arbetade på kryssningsfartyg räckte inte alltid engelskan till och kroppen blev vårt verktyg.
En viktig aspekt kring det här med felplaceringar är enligt min åsikt att det hela tiden, med jämna mellanrum, uppföljs hur eleven utvecklas och att den allt eftersom slussas tillbaka till klassen. Ju tidigare man ger insatser i olika former, desto lättare är det för eleven att vänja sig vid skolvardagen och sedan kunna senare delta i klassammanhanget som vanligt. Man kan inte enbart utgå från en diagnos, precis som ni skriver, utan det handlar om individen och individens möjligheter och begränsningar som man måste vara lyhörd för och undersöka hela tiden, så att barnet får den rätta undervisningstypen som gynnar dennes utveckling bäst. Jag anser också att vissa barn är felplacerade i särskolan, de skulle enligt min tolkning absolut klara av att gå i klass, medan vissa andra barn verkligen behöver den hjälpen och de strategier som finns i särskola och som då kanske inte kan få den hjälpen eftersom det inte finns plats. Det måste ske ett tätt samarbete och gränsöverskridande kontakt mellan de olika parterna i skolan och föräldrahemmet för att gynna barnet. Jag har också upplevt att vissa barn som går i en särskild undervisningsgrupp på samma skola, inte alltid är välkomna i klassrummet när de väl väljer att delta. Det känns för mig helt oförståeligt. Barnet hör ju till klassen trots allt, och det måste som sagt ske en kommunikation mellan alla parter som förmedlar en välkomnande atmosfär, oavsett hur mycket barnet deltar i det stora undervisningssammanhanget.
SvaraRaderaIntressant inlägg! Det är så svårt att få alla att känna sig delaktiga. I vissa kommuner finns endast särskola och eller träningsskola på en av kommunens alla skolor, på både gott och ont. Det finns bra lokaler och personalen samlas på samma plats. Eleverna får också stort utbyte av varandra i större elevgrupper samtidigt som de även kan arbeta i mindre grupper. Men en nackdel är att eleverna som går på de andra skolorna inte får träffa dessa elever och eleverna i särskolan/träningsskolan blir inte en del av deras vardag, vilket är jättesynd för alla parter och gör att barnen som går på särskola/träningsskola upplevs som än mer avvikande från normen.. /Sandra Karlskoga
SvaraRaderaSVA-undervisning är ett klurigt ämne då eleverna som lär sig svenska som andraspråk verkligen måste integreras med övriga elever på skolan och sedan även samhället i stort, samtidigt som dessa elever måste lära sig svenska för att på bästa sätt kunna integreras i såväl samhället som i skolan. SVA-undervisningen kan vara diskriminerande om det inte görs på rätt sätt. Om ett bra samarbete finns mellan SVA och skolklassen, där eleverna får vara mycket tillsammans med sin klass och sina klasskamrater samtidigt som eleven får extra SVA-undervisning blir resultatet positivt i såväl elevens språkutveckling och sociala utveckling.
SvaraRaderaNär det kommer till elever med speciella behov eller diagnoser har de tyvärr i dagens skola inte samma möjligheter som andra elever då det är ont om resurser, och utbildade resurser som kan finnas i klassrummet och hjälpa läraren. När det bara finns en lärare i klassrummet blir det svårt för läraren att hjälpa och anpassa undervisningen utifrån alla elever och då speciellt för de elever med diagnos eller speciella behov. Detta slutar med att dessa elever blir lidande då läraren inte klarar av hela klassen. Därför vet jag inte om dessa elever har de bättre i en särskola där de kan få sina behov tillfredsställda och kunna utvecklas på sitt sätt gentemot att vara i en "vanlig" skola där de tyvärr kan få det väldigt motigt. Förhoppningsvis kommer det en lösning där mer utbildade resurser och lärare finns i den svenska skolan och skolan kan då ta emot fler elever med särskilda behov eller diagnoser.
Alla elever har olika behov och vissa elever behöver gå i någon form av annan skolform särskola/träningsskola men man kan göra det så bra som möjligt där. Till exempel brukar särskolan heta gulliga saker, till exempel äpplet, stjärnan eller liknande. Är man 7 år vill man gärna börja 1:an som syskon och kompisar gjort men har man behov av särskolan får man börja på äpplet. Orden säger något om stället. Äpplet är annorlunda än 1A. Särskolans elever kan också gå i klasser som heter som det brukar för att få känna att de hör till.
SvaraRaderaOrden vi använder ger också tydliga budskap om vad vi/samhället tycker. Vi använder orden som "stämplad" om man går på sär, det låter inget vidare. Om alla behandlade dessa elever som vilka elever som helst och med ord som används till de "vanliga" eleverna ger det ett bättre budskap. Alla är vi olika och vi har olika behov av skolform men det ena är inte sämre än det andra.
Intressanta idéer!
SvaraRaderajag har inte tidigare sett att SVA skulle vara särbehandling åt det negativa hållet. som ni gav exempel på så upplever du/ni ett stort utanförskap om ni är med i en grupp där du inte förstår någonting. detta utanförskap borde vara betydligt mer avgörande för elevens utbildningsplan.
jag själv upplevde under min VFU att integreringen med invandrade barn var hög. nästan innan de kan svenska integreras de i vissa ämne så som idrott, slöjd och musik/bild. detta tycker jag är både fördel och nackdel. det är väldigt svårt för läraren att undervisa i ett sådant ämne när eleven inte förstår språket (detta togs även upp av dessa lärare under ett möte, de tyckte det var väldigt jobbigt när eleverna inte förstod). men å andra sidan så är det från barnperspektivet bra med integrering tidigt då de lär känna sina kamrater och får en bättre uppfattning av kulturen och det sociala samspelet.
det är en balansgång att avgöra när integreringen bör ske och i vilken takt. att eleverna läser SVA tycker jag inte ens är diskuterbart, de ska läsa svenska som andraspåk och inte som modersmål. det är helt andra inlärningsprinciper när det kommer till första och andra språk.
Sara Hedlund
Den där kommentaren om franskan tyckte jag var väldigt talande. Precis sådär är det ju! Hur skulle jag kunna ta emot kunskap utan grundläggande kunskaper i språket? Google translate funkar bara i viss mån, men det finns inslussningsklasser där elever som kommer från ändra länder som får en "snabbkurs" i svenska skolan och svenska språket utanför SFI. Kan vara en bra idé tänker jag så att man är lite redo innan man kommer in i en klass där man måste kunna språket. Tycker inte det är diskriminering att de får lära sig mer svenska om det innebär att de kan ta del av en likvärdig utbildning som de andra barnen i hens ålder.
SvaraRaderaIntressant det ni tar upp och skriver. Tror som ni skriver att man måste tänka på varför det erbjudits särskola från början. Det är ju något som ska vara till hjälp för eleven i fråga. Jag tror och hoppas att alla som jobbar i pedagogiskt verksamhet vill varje elevs bästa men man måste också titta utifrån ett gruppperspektiv. Som lärare kan man inte bara fokusera på en elev eller låta en elev ta all uppmärksamhet eller störa i klassrummet. Alla barnen ska kunna lära och utvecklas. Men självklart är det ju för barnets bästa som plats i särskola erbjuds och om det inte fungerar i klass-sammanhang. I skolan får man ju anpassa sig efter de elever man har och göra de man kan för elever som behöver extra stöd.
SvaraRaderaSvår fråga om särskolan. Elever som inte ska gå där hamnar där och de som ska gör det inte i många fall. I vissa fall kanske inte föräldrarna ska ha då mycket makt.
SvaraRaderaJag håller med er om att det i verksamheten och läroplaner går emot sig själva. Men jag tänker på punkten kring egenvärdet och likabehandlingen att man även måste se till varje individs behov, vi alla är olika (på ett bra sätt!!) vilket också innebär att vi måste bemöta varandra på olika vis. Jag tycker inte att det är rätt att separera och exkludera de barn som har funktionshinder från övriga klasskamrater om det nu inte är så att hen mår bäst av det själv. Men i största möjliga mån anser jag att skolan istället borde göra allt dem kan för att ge personen de bästa förutsättningarna de kan ge för att hen ska kunna fortsätta vara med i klassen.
SvaraRaderaDet är verkligen underligt hur felplaceringar kan ske tycker jag.. Koncentrationssvårigheter, dyslexi eller liknande borde man men enkla medel kunna handskas bättre med i den ”ordinarie” skolan. Specialpedagoger finns väl ändå att till gå på varje skola om det nu är någon form av extraresurs som krävs? Dessutom ligger det väl ändå på klassföreståndarens ansvar att ta reda på allt hen kan om sina elevers svårigheter och på det sättet i samråd med ex. specialpedagog hitta vägar och strategier som gör att eleven/eleverna får de bästa förutsättningarna i klassen.
Jag håller med om att det är komplext, där det står både skollagen och läroplanen som man ska förhålla sig till, om att jobba med allas lika värde och rättigheter. Som Lisa skriver är ju egentligen det vi ska gör eller som man försöker att göra på olika skolor att pedagogen måste se till varje elevs behov och att bemötas på olika vis är det riktiga och viktiga.
SvaraRaderaJag håller med Sara Ljungberg om att det handlar mest om okunskap för både för pedagoger och elever när det brister i en inkludering. Delaktigheten är viktig, tycker jag, och som pedagog måste förklara för de som visar en rädsla i en situationen och genom att förklara bygga upp en förståelse till att vi alla är olika.
Som t ex att gör vi på det här sättet...för att...skapa en tillåtande och trygg
arbetsmiljö, här tycker man ju att specialpedagoger ska finnas med i klassrummet för att hjälpa eleven med sina studier och kanske ett samarbete med de andra i klassen.
Jag tycker att hela klassen lär sig mer av varandra än att sitta utanför klassrummet själva, som ni också skriver.
Samtidigt lär eleverna sig att det finns olika individer i det vuxna samhället som man också måste bemötas på olika sätt.
Håller med Pernilla om att pedagoger måste arbeta mot en mer accepterande miljö i klassrummet, skolan och samhället väldigt tidigt, som visar att vi alla är olika.